Att inte ha lust och avsaknad av uppmärksamhet gentemot de obligatoriska bönerna i islam har flera anledningar vilka t. ex. är:
- Att man inte förstår bönen och dess vikt och innerliga hemlighet.
- Avsaknad av förståelse och tillräcklig uppmärksamhet gentemot den Dyrkade (den som vi talar till i bönen)
- Hjärnans, tankarnas och sinnets upptagenhet och hjärtats bundenhet till den här världen och materiella angelägenheter.
Det finns flera faktorer som ger upphov till bönens kontinuitet. Vi nämner några av dem för att hålla oss kortfattade:
- Att förstå bönens vikt
Verkligheten är den att bönen har en speciell ställning från islams synvinkel, det är så pass att den kallats för religionens pelare[1] och Profetens (fvmh & hf) ögonljus.[2] Å andra sidan har utelämnandet av bönen räknats som en av de större synderna.[3] Profeten sa: ”Det som underskattar bönen är inte från oss.”[4]
Bönen är en essentiell faktor i att rena människans själ och inre. Att inte fästa vikt vid bönen p.g.a. avsaknad av förståelse för dess verklighet och att inte känna något behov gentemot den räknas vara bland faktorerna till utelämnandet av bönen och slöhet i den. Enligt människans inneboende natur visar hon alltid uppmärksamhet och vikt till det som hon anser vara värdefullt. Om en angelägenhet manifesteras som viktig och nödvändig för människan kommer hon att utföra den så gott det går. Att lära känna bönens verklighet, dess nytta och effekter i denna och nästa värld och att bönen tillhör våra behov och liv leder till att människan får en större vilja till att utföra bönen och hålla sig undan från att vara slö i bönen eller lämna den.
Den som ser bönen som en belastning och endast anser den vara ett jobbigt ansvar har i själva verket inte förstått dess verklighet och fäster därmed ingen vikt vid den. Bönen är en av de viktigaste gudomliga obligationerna. Utförandet av den ger upphov till lycka och utlämnandet av den ger upphov till elände.
Imam Sadiq (fvmh) sa: ”Bönen är den mest älskade handlingen hos Gud, den Allsmäktige och Glorifierade, och är Guds profeters sista testamente.”[5]
I en annan tradition har den Helige Imamen sagt: ”Den som lämnar bönen har inte fått någonting från islam.”[6]
Om människan tänker korrekt kring varför Gud beordrat att Hans tjänare ska be kommer hon aldrig att lämna bönen, och om bönen av någon anledning utelämnas kommer hon då omedelbart att gottgöra det och be den efteråt.
Heliga Koranen säger:
”Människor! Inför Gud är ni de fattiga och Gud är den Rike som är Sig själv nog, Den som allt lov och pris tillkommer.” (35:15)
Då Gud, den Upphöjde, inte tjänar någonting på vår dyrkan och då Han förklarat bönen och annan dyrkan vara obligatorisk blir det klart att dessa befallningar är för vår egen lycka och salighet. När vi från hela våra hjärtan förstått att bönen har en grundläggande roll i att vi ska nå lycka och salighet kommer vi att be med kärlek och lust. Detta är p.g.a. att bönen är axeln för acceptansen av resterande handlingar och på domedagen kommer första frågan vara om bönen.
Imam Baqir (fvmh) sa:
”Bönen är helt visst det första som tjänaren frågas om [på domedagen]. Om bönen accepteras kommer resterande [handlingar] att accepteras.”[7]
Bönen är en obligation som Gud inte är nöjd med att den utelämnas vid något tillstånd, t.o.m. vid sjukdom. Den som lämnar bönen har begått det största förtrycket mot sig själv från islams synvinkel och berövat sig själv från Profetens (fvmh & hf) medling på domedagen. Människan som därmed är övertygad om Gud och domedagen och vet att konsekvensen av det goda och onda hon gör återvänder till henne kommer skynda sig utav kärlek till bönen och be den på dess första tidpunkt. Islams Profet (fvmh & hf) sa: ”Dygden av bönens första tidpunkt jämfört med övriga tidpunkter är som den kommande världens dygd jämfört med den här världens dygd.”[8]
- Att eliminera hinder
Utelämnandet av bönen grundar sig på faktorer som måste undvikas. Människan tycker om dyrkan enligt sin inneboende natur. Synd, kärlek till den här världen, att inte ge till välgörenhet, arrogans, att äta förbjuden mat och dricka alkohol, avund m.m. har räknats bland de påverkande faktorerna och hinderna som ger upphov till utelämnandet av bönen.
- Att förstå bönens effekter
En av vägarna till bönens kontinuitet är att förstå bönens spirituella och sociala effekter. Om människan har kännedom om filosofin och orsakerna till varför bönen är obligatorisk kommer hon inte att lämna bönen.
- Ånger
Utan tvekan är utelämnandet av bönen en synd, vars synd måste elimineras. Uppriktig ånger är en av de effektiva faktorerna till att eliminera synd. Ånger, som är en form av återvändo och förvandling, ger upphov till att människans hjärta blir rent, att spiritualitet återigen manifesteras och att synder förhindras. Imam Ali (fvmh) sa: ”Ånger p.g.a. synd leder alltid till att den överges.”[9]
- Att söka hjälp från Gud
Verkligheten är den att utförandet av dyrkan, att be i synnerhet, är i behov av att få framgång att dyrka. Dyrkan och att skapa en relation till Gud är i behov av att man frågar Gud om hjälp i att få framgång till det. Kanske bad de felfria (fvmd) och religionens stora personer till Gud p.g.a. just detta för att få framgång i att dyrka. I Imam Mahdis (fvmh) åkallelse har följande nämnts:
”Å Gud, försörj oss med framgång i lydnad [till Dig]!”[10]
Dyrkan är ett klart exempel på lydnad. En annan anledning till slöhet i bönen och ointresse för den är att man vant sig att dyrka, med den betydelsen att människan utför grunden av bönen, dess rörelser och recitationer utav vana, på sådant sätt att hon inte uppmärksammar bönens verklighet och själ. En handling utav vana för dyrkan ifrån ett vaket tillstånd till ett ovaket tillstånd, på sådant vis att själen av handlingar glöms bort och endast det yttre av handlingar blir målet. Föraktandet av vana betyder inte att kontinuitet och kvantitet av handlingar är fel, snarare är mängden av uppmärksamhet och vakenhet i utförandet av handlingar kriteriet för dess värde. Andliga människor som tillhör dyrkans och åkallelsens folk njuter mer av dyrkan.
[1] Man la Yahdhuruh al-Faqih, vol. 1, nr. 639.
[2] Makarim al-Akhlaq, vol. 2, s. 461.
[3] Abd al-Hussein Dastghayb, Gonahane Kabireh, vol. 2, s. 183.
[4] Foro’e Kafi, vol. 3, s. 269.
[5] Mohammad Muhammadi Rayshahri, Mizan al-Hikmah, Bönen, nr. 10534.
[6] Bihar al-Anwar, vol. 79, s. 232.
[7] Mohammad Muhammadi Rayshahri, Mizan al-Hikmah, Bönen, nr. 10570.
[8] Ibid, s. 110, nr. 15708.
[9] Wasail al-Shia, vol. 11, s. 349.
[10] Mafatih al-Jinan, Imam Mahdis dua (fvmh).
Review Overview
