Arbain pilgrimsfärdens historia

En översikt över Arbaeen pilgrimsfärdens historia och filosofin bakom den, ur shiamuslimsk synvinkel.

En av de mest storslagna och passionerande religiösa ceremonierna för shiamuslimer är Arbaeen pilgrimsfärden. Den är en pilgrimsfärd i vilken de vackraste uttrycken för självuppoffring, solidaritetو hängivenhet och tro skildras. Dessutom har den gradvis blivit en av de kulturella och identitetsskapande symbolerna för shiismen. Vilken historisk bakgrund ligger bakom denna pilgrimsfärd? Varför läggs så stor vikt vid den, och vilka kunskapskällor ligger till grund för denna betoning? Följande text är en översiktlig genomgång av svaren på dessa frågor.

En introduktion till Arbaeen pilgrimsfärdens historia

Arbaeen betyder [på arabiska] fyrtio. Den tjugonde dagen i den islamiska kalendermånaden Safar, som inträffar fyrtio dagar efter martyrdöden av Imam Hussein (fvmh)[1], kallas för Arbaeen Husseini. Vissa forskare menar att pilgrimsfärden på Arbaeen dagen har varit en känd och vanlig tradition bland anhängarna till Ahl al-Bayt[2] (fvmd) sedan de felfria Imamernas[3] tid. Detta i den mån att sayyid Qazi Tabatabai[4] har sagt att denna pilgrimsfärd har varit en kontinuerlig tradition bland shiamuslimerna, och att de har hållit fast vid den sedan Abbasidernas och Umayyadernas tid. Dessutom har författaren till den nutida boken Adab al-Taf[5], i sin omnämnande av härligheten i denna pilgrimsfärd, i vilken en miljon pilgrimer upskattades delta år 1967, jämfört den med Hajj-pilgrimsfärdens storslagenhet.

Jabir ibn Abdullah al-Ansari – Arbaeen pilgrimsfärdens grundare

Jabir ibn Abdullah al-Ansari var en av Profeten Muhammeds (Gvhf)[6] följeslagare och en trogen anhängare till Ahl al-Bayt (fvmd). Hans far, Abdullah ibn Amr ibn Haram al-Ansari, var en av pionjärerna som stödde Profeten Muhammed (Gvhf) i hans inbjudan att migrera till Medina och en av martyrerna under slaget vid Uhud. Jabir själv deltog tillsammans med sin far i Aqabah-bay’ah[7] när han var liten. Jabir var en av Profetens (Gvhf) framstående följeslagare. Dessutom var Jabir tillsammans med Imam Ali (fvmh) under slaget vid Siffin. Mot slutet av sitt liv förlorade han synen och avled vid 94 års ålder år 74 eller 77 efter hijra[8].

Atiyyah al-Awfi, som var shiamuslim och en av Jabir ibn Abdullah al-Ansaris följeslagare, berättar att han år 61 efter hijra reste tillsammans med Jabir för att besöka Imam Husseins (fvmh) grav. Han säger: ”När vi nådde Karbala gick Jaber ner i floden Eufrat och tvättade sig (ghusl al-ziyara)[9]. Han band sedan ett skynke runt midjan och lade en handduk över axlarna (likt pilgrimsklädseln). Därefter parfymerade han sig och gick mot Imam Husseins (fvmh) grav. På vägen reciterade han dhikr[10] ända tills vi nådde graven. Då sa han till mig: ”Lägg min hand på graven.” När jag lade hans hand på graven föll han medvetslös över Imam Husseins grav. Jag stänkte vatten i Jabirs ansikte tills han återfick medvetandet. Då ropade han tre gånger: ”O, Hussein!”, och sedan sa han: ”Svarar vännen inte sin vän?” Därefter sa han till sig själv: ”Hur kan Hussein svara dig medan han är dränkt i blod och hans huvud är separerat från hans kropp?” Han hälsade därefter högt på Imam Hussein (fvmh) och sa:

”Jag vittnar om att du är son till den bästa av Profeterna (Gvhf) och son till de troendes mästare samt son till den som är bunden av fromhet. Jag vittnar också om att du är vägledningens ättling. Du är den femte personen bland Ahl al-Kisa[11] och son till den högste ledaren (fvmh)[12] samt son till Fatima Zahra (fvmh) som är drottning över alla kvinnor. Hur skulle du inte vara så, (full av ära och storhet) när den störste av profeterna (Gvhf) matade dig med sina egna händer och du uppfostrades i de frommas sköte, ammade vid trons bröst och sedan avvänjades med islamisk tro och övertygelse. Du levde i renhet och lämnade denna värld i renhet. Och trots att muslimernas hjärtan är sorgsna över din död, är de övertygade om att du har en hög position [hos Gud]. Må frid och lugn vara över dig. Jag vittnar om att du gick på samma väg som din bror Yahya ibn Zakarias, som också blev martyr i försvar av sanningen.”

Jabir vände sedan sin blick runt graven (som om han vore en seende människa) och sa (till de andra martyrernas rena själar): ”Frid vare med er, ni som har anlänt vid Imam Husseins helgedom och som vilar vid hans sida. Jag vittnar om att ni utförde era böner, betalade zakat, befallde det goda och förbjöd det onda, kämpade mot icke-troende och att ni var lydiga mot Gud fram till er död.” Sedan tillade han: ”Vid Gud, som utvalde Muhammed (Gvhf) till Sin Profet, vi är delaktiga med er, O martyrer, i denna väg som ni har tagit.””

Atiyyah fortsätter: ”När jag hörde dessa ord, frågade jag med förvåning: ”Hur kan vi vara delaktiga med dem (i krig och martyrskap) när vi inte har gått igenom några svårigheter för Husseins skull, medan de här personernas huvuden är skilda från deras kroppar (blev martyrer), deras barn blev föräldralösa och deras kvinnor blev utan makar?”

Jaber Svarade: ”O Atiyyah! Jag har hört min älskade Profet (Gvhf) säga: ”Den som älskar en viss grupp av människor kommer att vara med dem på uppståndelsens dag, och den som älskar en grupp av människors handlingar är delaktig i deras handlingar.”

Han tillade: ” Vid Gud, som utvalde Muhammed (Gvhf) till Sin Profet, även om jag på grund av svaghet inte kunde delta i slaget [vid Karbala] tillsammans med Imam Hussein (fvmh), så är min och mina vänners vilja och avsikt exakt på samma väg som Imam Hussein och hans följeslagare har tagit.””

Syftet bakom Jaber ibn Abdullahs ankomst till Karbala under arbaeen dagen för att besöka Imam Husseins (fvmh) och hans följeslagares heliga grav kan ses som ett sätt att bryta mot tystnad och förtryck och att öppna vägen för Imam Husseins (fvmh) anhängare att genom sina varma känslor ständigt hålla minnet av Karbalas martyrer, samt påbörja en långvarig kamp mot fienderna.

Det som hittills har sagts beskriver Jaber ibn Abdullah al-Ansaris besök [till Karbala]. Dock var Jaber inte den enda som besökte Imam Husseins grav (fvmh) fyrtio dagar efter hans martyrskap. Det finns omfattande diskussioner och debatter bland historiker och lärda om att Ahl al-Bayts karavan också återvände till Karbala under denna dag, efter deras [välkända] resa i fångenskap till Kufa[13] och Sham[14].

Varför rekommenderas Arbaeen pilgrimsfärden och vad är filosofin bakom den?

Som tidigare nämnts är en av traditionerna för den tjugonde dagen i månaden Safar, känd som Arbaeen, att besöka Imam Husseins (fvmh) grav. En återberättelse av Imam Hassan Askari[15] (fvmh) belyser vikten av denna pilgrimsfärd: ”Fem tecken kännetecknar en troende muslim: Att utföra 51 rak’ah[16] varje dag och natt (de obligatoriska bönerna består av 17 rak’ah och de rekommenderade bönerna består av 34 rak’ah), att besöka Imam Hussein (fvmh) under Arbaeen dagen, att bära en ring i den högra handen, att placera pannan på marken vid sujud[17] och att recitera Bismillahi al-Rahman al-Rahim[18] högt i bönen.” Dessutom har en speciell välsignelse (ziarah) för Imam Hussein (fvmh) på denna dag överlämnats av Imam Sadiq[19] (fvmh).

Sedan länge och fram till idag har shiamuslimerna, när de haft möjlighet, rest till Karbala på Arbaeen dagen för att besöka Imam Hussein (fvmh) med entusiasm och hängivenhet.

Här uppstår frågan: Varför anses ett sådant besök vara rekommenderat på denna dag?

I sin bok Zad al-Ma’ad skriver allamah Majlesi[20]: ”Eftersom Jabir, som var en av de stora följeslagarna, var grundaren för detta besök (ziyarat al-Arbaeen) kan detta vara en anledning till att det betraktas som en rekommenderad handling på denna dag.” Allamah Majlesi nämner dock också att denna rekommendation kanske har andra orsaker som är dolda för oss.

Det verkar dock som att Jabirs pilgrimsfärd inte ensam kan förklara det stora engagemanget för Arbaeen pilgrimsfärden och dess status som ett av en troende muslims kännetecken. Inte heller är Jabirs besök tillräckligt för att förklara varför Imam Sadiq (fvmh) utfärdade en särskild ziyarah för denna dag. Särskilt eftersom Arbaeen pilgrimsfärden är specifik för Imam Hussein (fvmh) och ingen liknande pilgrimsfärd är dokumeterad för de andra Imamerna (fvmd). Snarare är det som den berömde forskaren och den store lärde Abu Rayhan Biruni[21] har sagt: ”Den tjugonde Safar återfördes Imam Husseins (fvmh) välsignade huvud till hans kropp och begravdes tillsammans med den, och på denna dag etablerades Arbaeen pilgrimsfärden.”

Arbaeen pilgrimsfärden blev en tradition efter att Imam Sadjad[22] (fvmh) återförde Imam Husseins (fvmh) huvud till hans kropp den tjugonde Safar. Därför verkar det som att den stora betydelsen av Arbaeen pilgrimsfärden inte enbart kan tillskrivas Jabir ibn Abdullah al-Ansaris besök denna dag. Snarare beror den på att martyrernas huvuden återfördes till deras kroppar av Imam Sadjad (fvmh), som tillsammans med övriga familjemedlemmar besökte dessa heliga gravar på den dagen. Detta händelseförlopp gjorde Arbaeen pilgrimsfärden till en viktig del av shiamuslimsk tradition tillsammans med andra sedvänjor, som ätt utföra 51 rak’ah och att placera pannan på marken vid bön [som tidigare nämnts].

Av den anledningen skriver allamah Majlesi i sin bok Zad al-Ma’ad: ”Det är välkänt att anledningen till den starka betoningen på besöket av Imam Hussein (fvmh) denna dag är att Imam Sadjad (fvmh) tillsammans med övriga familjemedlemmar återvände från Syrien till Karbala denna dag och förenade martyrernas välsignade huvuden med deras kroppar.” Även om allamah Majlesi själv befinner det osannolikt att Ahl al-Bayt återvände till Karbala den tjugonde Safar, visar hans uttalanden att det vid hans tid var allmänt känt att Arbaeen pilgrimsfärden har fått sin betydelse från att Imam Sadjad (fvmh) återförenade martyrernas huvuden och kroppar.

Sammanfattningsvis kan det sägas att Arbaeen dagen inte har ett specifikt privilegium i sig själv, jämfört med andra särskilt betydelsefulla dagar som Laylat al-Jum’a[23], den 15e Sha’ban[24], Laylat al-Qadr[25], Eid al-fitr[26], Eid al-Adha[27] och Arafat-dagen[28]. Därför måste det ha inträffat en unik händelse på Arbaeen dagen som ger den dess speciella betydelse. Denna unika händelse kan förklaras med att martyrernas huvuden återförenades med deras kroppar, och att deras gravar besöktes av Imam Sadjad (fvmh) tillsammans med hans följe.

Arbaeen pilgrimsfärden under de senaste decennierna och idag

Under det sena 1300-talet och det tidiga 1400-talet efter hijra förbjöd det irakiska Baathpartiet irakierna att besöka Imam Hussein (fvmh) under Arbaeen dagen, vilket ledde till en relativ minskning i pilgrimsfärdens popularitet. För att motverka denna anti-religiösa beslut som den dåvarande regeringen hade tagit, meddelade Sayyid Mohammed Sadr att pilgrimsfärden och besöket skulle vara obligatoriska under en viss tid. Sayyid Mohammad Baqir al-Hakim[29] gjorde också stora ansträngningar för att uppmuntra folk att delta i denna tradition och motsätta sig den irakiska regeringens direktiv. Detta resulterade i att folket i Najaf beslutade att göra en kollektiv pilgrimsfärd den 15e Safar år 1398 efter hijra (år 1977 e.Kr.) och bege sig mot Karbala i en karavan med tiotusentals människor. Regeringsstyrkorna konfronterades först denna storslagna karavan och dödade flera pilgrimer, och därefter grep de tusentals människor i en attack längs vägen från Najaf till Karbala.

Under Saddams styre var Arbaeen pilgrimsfärden officiellt förbjuden, trots att det förekom några hemliga besök. Efter Saddams regims fall år 2003 återupptogs Arbaeen pilgrimsfärden med stor prakt, och har sedan dess årligen växt i omfattning. Idag, med deltagarantal som uppskattas till flera tiotals miljoner, har denna pilgrimsfärd blivit en av världens största och mest folkrika sammankomsterna.

Det primära ansvaret för att ta emot de miljoner pilgrimer under Arbaeen vilar på det irakiska folket och stammarna vid floden Eufrat och andra delar av landet. Dessa människor sätter upp många tält (mawkib) för att välkomna pilgrimer från både Irak och andra delar av världen, samt tillhandahåller mat och vilomöjligheter kostnadsfritt och oberoende av den irakiska regeringen. Detta är både ett bevis på den djupa tro och kärlek dessa människor har för Ahl al-Bayt (fvmd), särskilt för Imam Hussein (fvmh) och ett sätt att skapa en atmosfär av entusiasm, [själslig] renhet och storslagenhet. Det förstärker också de emotionella banden mellan shiamuslimer från olika nationaliteter.

Ziyarat al-Arbaeen

Ziyarat al-Arbaeen är en traditionell text som Imam Sadiq (fvmh) lärde ut till en av sina följeslagare, Safwan ibn Mehran. Imam Sadiq (fvmh) instruerade att denna text skulle reciteras på Arbaeen dagen, efter soluppgången.

En sammanfattning av de upphöjda meningarna i denna ziyarah visar att dess inledande delar är tillägnade att sända hälsningar och välsignelser till Imam Hussein (fvmh) samt skildra hans martyrskap och de svårigheter och lidanden han utstod. Texten fortsätter med att framhäva vissa av de shiamuslimska övertygelserna om de felfria Imamernas (fvmd) förmyndarskap och Imam Husseins (fvmh) profetiska arv samt hans gudomliga ställning som Guds represantant. Vidare betonas filosofin bakom hans martyrskap, som syftade till att rädda Guds tjänare från okunnighet och vilseledning. I den andra delen av denna ziyarah beskrivs egenskaperna hos Imam Husseins fiender och mördare, och ett tydligt fördömande av dem. De senare delarna lyfter fram vissa av Imam Husseins egenskaper, som hans renhet från polyteism och hans kamp för Guds skull. Texten avslutas med att läsaren uttrycker sin beredskap att följa Imamerna (fvmd) och visa sitt stöd till dem.

Lärdomen av Imam Husseins (fvmh) uppror för Arbaeen pilgrimer

För de som älskar Imam Hussein, sörjer martyrernas ledare och mästare, längtar efter att besöka Karbala, läser Ziyarat al-Arbaeen och söker välsignelse från martyrerna i Karbala är det viktigt att förstå att lärdomen från Imam Husseins (fvmh) uppror sträcker sig bortom några sedvänjor. Förutom att be och besöka, samt sörja och älska dessa ädla personer, bör de sträva efter att väcka sitt samhälle från försumlighet och okunnighet. Även idag finns det yazidier[30] och anhängare av Umayyaderna i hela världen, särskilt i de islamiska länderna, som arbetar för att hålla människor i okunnighet. Därför är det vår plikt att väcka muslimerna för denna fara. Kommer de som framstår som islamiska statsledare, men som har allierat sig med muslimernas största fiender, USA och Israel, och som har tagit ställning på deras sida och agerar mot världens förtryckta muslimer, att kunna fortsätta sitt förtryck och sina brott om deras nationer vaknar till verkligheten?

---

[1] Frid vare med honom.

[2] Det arabiska ordet betyder bokstavligen ”husets folk”, och syftar på Profeten Muhammed (Gvhf), Fatima al-Zahra (fvmh) och de tolv Imamerna (fvmd) i shiamuslimsk terminologi.

[3] Profeten Muhammeds (Gvhf) ättlingar.

[4] Sayyid Ali Qazi Tabatabai (1866-1960) var en framstående iransk teolog, filosof och lärare.

[5] Sayyid Jawad Shubbar (1903-1977).

[6] Gud välsignelser vore över honom och hans familj.

[7] En historisk händelse i islam som ägde rum under två olika tillfällen, varav de har fått namnet första och andra Aqabah-bay’ah.

[8] Uttrycket efter hijra markerar början på den islamiska kalendern och refererar till den historiska händelsen då Profeten Muhammed (Gvhf) emigrerade från Mecka till Medina år 622 e.Kr.

[9] Ghusl al-ziara: Ghusl eller renhetsbad är den islamiska proceduren att tvätta kroppen med vatten. Ghusl är i vissa fall obligatorisk och i andra fall rekommenderad. När en person avser att besöka Profeten Muhammeds eller Imamernas heliga helgedom är det rekommenderat att utföra en rekommenderad renhetsbad, som kallas för ghusl al-ziyara.

[10] En andaktsform där till exempel delar av Koranen, böner, trosbekännelsen och så vidare upprepas.

[11] Ahl al-Kisa är Profeten Muhammed (Gvhf), Imam Ali, Fatima al-Zahra, Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd). Namnet har sin grund i en händelse som skedde med dem som tyder på deras höga religiösa rang och status.

[12] Imam Ali (fvmh)

[13] En stad i centrala Irak.

[14] Dagens Damaskus i Syrien.

[15] Imam Hassan Askari (fvmh) är Profeten Muhammeds (Gvhf) ättling och den 11e av shiamuslimernas Imamer.

[16] Rak’ah (plural ruku’) eller bugning är en del av den islamiska bönen. En bön består av minst två rak’ah.

[17] Sujud: ett nedfallande läge i bönen, i vilket den som ber sätter pannan på marken och reciterar en speciell bön.

[18] I Guds den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn.

[19] Imam Sadiq (fvmh) är Profeten Muhammeds (Gvhf) ättling och den sjätte av shiamuslimernas Imamer.

[20] Allamah Muhammad Baqir Majlesi (1627-1699) var en iransk shiamuslimsk forskare och lärd.

[21] Abu Rayhan al-Biruni (973-1048) var en iransk författare, matematiker poet och geolog.

[22] Imam Sadjad (fvmh) är Profeten Muhammeds (Gvhf) ättling och den fjärde av shiamuslimernas Imamer.

[23] Laylat al-Jum’a eller natten till fredag är en viktig natt för muslimerna, i vilken speciella böner och recitationer finns att utföra.

[24] Sha’ban är den 8e månaden i den islamiska kalendern. Den 15e Sha’ban är en helig och speciell dag för muslimer, och speciellt för shiamuslimer eftersom den tolfte av shiamuslimernas Imamer (Imam Mehdi) föddes under denna dag.

[25] Laylat al-Qadr är en av månadens ramadan heliga nätter.

[26] Eid al-Fitr är den högtid som firas av muslimer vid slutet av månaden ramadan.

[27] Eid al-Adha infaller den 10e dagen i den islamiska måaden Dhul-Hijjah och är en av de viktigaste högtiderna i islam.

[28] Arafat-dagen är den nionde dagen i den islamiska månaden Dhul-Hijjah. Den är en av de viktigaste islamiska dagarna och den bästa dagen för åkallelse och dyrkan.

[29] Ayatolla Mohammad Baqir al-Hakim (1939-2003) var en irakisk lärd och politiker.

[30] Med yazidier menar författaren de människor som handlar likt Yazid med förtryck och våld.