De islamiska rättsskolornas fader

Den 29 juni i år (den 25 i den islamiska månaden Shawal) infaller minnet av Imam Sadiqs (frid vare med honom) martyrium.

Ur islamisk rättsvetenskap är muslimer uppdelade i fem rättsskolor, fyra sunnitiska och en shiitisk. Den senare är känd som tolvimamitiska eller jafaritiska rättsskolan, kallad efter imam Sadiq (fvmh) vilken är den sjätte från de tolv imamer som shiamuslimer tror på deras gudagivna auktoritet efter profeten.
Sunnimuslimer vördar dessa imamer, men bl.a. på grund av sin roll för rättsvetenskapen intar Imam Sadiq (fvmh) en särställning. Han levde under en tid då en ny dynasti, abbasiderna, höll på att slå ut umayyadernas dynasti för att sedan etablera sitt styre över den muslimska världen. Denna strid underlättade för imamen att sprida islams kunskaper, ett tillfälle som imamen noga tog vara på. Han var kunskapens ocean som visade gång på gång att det inte finns något fält som han saknade kunskap om.
Islams rättsvetenskap påverkades stort av hans verksamhet.
Under 700-talet blomstrade den islamiska världen på flera olika fronter. Muslimer började utveckla olika vetenskaper, bl.a. Kemi, läkarkonst, filosofi och rättsvetenskap. En av imamens studenter i kemi, Geber, blev världskänd som alkemins fader, en titel som därmed tillhör imamen själv. Inom läkarkonst visade imamen många kunskaper och förklaringar som visar hans övertag. I samband med att han talade om människans kropp och mediciner för olika sjukdomar lärde han även ut hur kroppen fungerar.
Imamen pekade bl.a. på blodcirkulationen, ett avslöjande som tillskrivs fysikern William Harvey 1628.
Imamen hade också studenter som fick argumentera och diskutera med folk som ifrågasatte Guds existens.
Det stora fältet som imamen dock spenderade mest tid för att undervisa i var rättsvetenskap. Han ville skydda muslimer från att stifta och följa felaktiga grunder inom detta fält. Under 28 åren som imam hade han 4000 studenter och visade sin dominans inom olika kunskaper.
Bland hans studenter fanns Abu Hanifah och Malik ibn Anas, vilka grundade två sunnitiska rättsskolor. Dessa två rättslärda undervisade Muhammed al-Shafii vilken tillsammans med sin mästare Malik undervisade Ahmed ibn Hanbal.

Dessa fyra rättslärda var sunniter och hade sina egna uppfattningar om svaren på olika rättsfrågor och hur man kunde härleda dessa svar. De är därmed grundarna till de fyra rättsskolor som sunniter idag följer. De påverkades positivt av sin mästare, imam Jafar al-Sadiq. Han är därmed direkt och indirekt fader till samtliga rättsskolor som muslimerna idag följer. Antagligen tack vare hans påverkan är sunni såväl som shiamuslimers utövning i rättsfrågor lik varandra.
När den abbasidiska dynastin hade slagit ut umayyaderna och slog ned olika uppror insåg de att det nu var det dags att vända sig mot rättslärda och kontrollera dem. Imam Jafar al-Sadiq sattes i husarrest och kontakten med honom blev ytterst begränsad. Hans följare förföljdes alltmer och till slut beslöt den abasidiska kalifen, al-Mansur, att giftmörda imamen.
När han var på sin dödsbädd uppmanade han sina anhöriga och anhängare att vara måna om de dagliga bönerna. Han sade: ”Vår medling kan inte utnyttjas av den som tar lätt på sin bön.”
Det finns många lärdomar som man kan ta av imamens sätt att leva och tjäna sin skapare genom. Bland de hans föreskrifter som vi idag behöver fokusera på är att en muslims tro inte får stanna vid fastan och bön. Tron måste manifesteras i form av dygdigt handlande.
Han uppmanade sina följare, dvs. de som vill vara shiamuslimer, att vara den mest dygdiga och ansedda bland folk som de bor med. Han uppmanade shiamuslimer att kalla folk till shiaislam men inte genom ord utan genom gott uppförande som återspeglar islams lärdomar.