Del 2: Julie Lindahl

Första delen av intervju med Julie Lindahl publicerades i DM:s föregående nummer. I den intervjun talade Julie om sin egen släkthistoria och hur människor dras till extremism.
Ni kan läsa intervjuns första del på www.dagensmuslim.se. I intervjuns andra del frågade vi historieforskaren Julie Lindahl om rasism och dess konsekvenser.

– Du har forskat en hel del om rasism. Finns det skillnad mellan rasism under 40-talet och rasismen som vi upplever idag?
– Jag ser ingen skillnad. Det ända som är annorlunda idag är att vi har försökt att bygga upp en idé om universella mänskliga rättigheter, delvis genom att lagstifta med antidiskrimineringsåtgärder och genom att bygga upp nya normer. Ändå uppstår rasism, men vi får inte ge upp. Förändring tar tid och dessa framsteg är viktiga.
I grunden är rasism att man diskriminerar en grupp p.g.a. den idén om att de har gemensamma gener som gör att dem är av mindre värde än mig (som inte har dessa gener), och därför kan vi inte existera tillsammans. Det är inte rationellt. Om vi tittar på våra gener så är vi allihop väldigt blandade. Om man gör en genanalys på mig eller på dig så kommer man hitta variationer, men mest slående kommer att vara hur lite skildrar dig från mig. Politiker pratar fortfarande om den i grunden felaktig idé att det finns olika raser. Idén om ras är ett farligt verktyg för politik men är inte sann och har ingen plats i vetenskapen.
Rasismen då som nu blandas även ihop med religion. D.v.s. att om du är en del av en religion så betyder det att du är en del av en ras. Det är också totalt emot allt som har någonting med sanning att göra. Det händer med judar, det händer med muslimer och det händer med andra grupper.
Rasism är en slags reduktionism som gör att man inte behöver tänka så mycket. Man kan bara hitta ett reducerat argument varför man inte gillar någon grupp. På så sätt har rasismen använts för att diskriminera p.g.a. sexual läggning och andra faktorer. Sen kan man fråga sig: Varför är det så att människor ständigt måste hitta på att de inte gillar någon grupp? Det finns ingen kultur som är fri från det. Jag tror att det är mer än vårt behov av tillhörighet. Det har diskuterats väldigt mycket att alla människor är i behov av att tillhöra en grupp. Men det gör inte automatiskt att det leder till att en annan grupp är sämre eller är emot dig. Utan jag tror att det här är ett uttryck för rädsla. Man är rädd för sin egen överlevnad, för sin egen säkerhet och för att man ska ha tillräckligt med resurser för att överleva. Om ”de” kommer och finnas här, vad kommer att hända med min ”egen” släkt eller grupp? Jag har sett i olika länder hur vissa grupper uppfattar sig själv som offer för någonting. Den här offermentaliteten är så pass vanligt och tyvärr något som leder till krig. Om man skulle analysera psykologin bakom alla krig som har funnits och fortfarande pågår, finns den här offermentaliteten någonstans där från början. Jag tänker ofta på Bosnien där jag har jobbat ibland, att det var ju en folkgrupp där som kom på att de hade det sämre än den nästa folkgruppen. Vad händer då? Då kan de rättfärdiga att de får attackera eller invadera eller göra vad som helst mot många andra.
– Hur ser du på arbetet mot rasism idag i Sverige och i Europa?
– Det är klart att politiskt befinner vi oss i en väldigt svag tid när det gäller bekämpning av rasismen. Överallt i världen finns det politiker som använder det rasistiska kortet för att ta makten. Å andra sidan har jag märkt själv som aktivist att det gör att det civila samhället, väldigt många aktörer som förut kanske har varit passiva eller inte samarbetat tillräckligt, plötsligt vaknar upp och känner att de måste göra någonting åt det här och bli mer aktiva och samarbetsvilliga. Just nu befinner vi oss i en tid då våra politiska ledare är svaga och t.o.m. farliga för bekämpning av rasismen, men att det civila samhället därför vaknar upp och säger: ”Nej men det här går inte, vi måste göra någonting åt detta!”

Det är klart att det finns delar av det samhället som stödjer dessa politiker som spelar med rasismen som politiskt kort. Men jag tror de flesta människor, alltså majoriteten, och det har ju bevisats hela tiden, vare sig det är i Europa eller USA eller andra delar av världen, inte vill ha rasism. De vill inte leva i ett uppdelat rasistiskt samhälle. De vill faktiskt leva i ett samhälle där universella mänskliga rättigheter upprätthålls. Vad jag upplever är att det är så många förfrågningar som kommer för att göra olika saker, ta del, stå upp för och verkligen göra någonting tillsammans. Det här är över gränser, inte bara i Sverige. Jag är med i globala nätverk som försöker motverka den här hemska vågen av xenofobi som vi upplever just nu.
– Så det finns en del kvar att göra?
– Det finns mycket att göra, men ibland blir deprimerad över de politiska utvecklingarna. Samtidigt ringer telefonen från dig eller någon annan som säger: Hej, kan vi inte komma i samtal och göra någonting tillsammans och förändra saker och ting? Vi måste ta ansvar för det här och visa vad vi vill i handling.
–Vilka konsekvenser kan rasism ha för minoriteter och majoriteten i ett samhälle?
–Vi lever i en slags organism. I den här organismen finns det människor från olika folkgrupper eller etniciteter, stora blandningar men också tydliga kulturella och etniska grupper. Men om dessa olika grupper inte mår bra eller upplever att de inte mår bra, så påverkas ju hela organismen. Även om det ena eller andra grupp kan låtsas att allt kommer ordna sig om vi bara inte bryr oss om en del, i verkligheten finns det ingen del som mår bra samtidigt när en annan del inte mår bra. Det ser man ju idag att t.ex. inom integrationspolitik. Många säger att det inte fungerar av olika skäl. Det är väldigt komplexa saker som vi pratar om. Men man kan ju inte bara säga då: ”Nej men det är väl deras problem som lever där som inte kan integrera sig. De får ta hand om sig själva så får vi leva våra liv.”
Vi har sett att det inte fungerar. Alla delar av samhället blir påverkade av att integration inte fungerar. Det som jag tycker är bra med olika etniska minoriteter är att det finns en hel kulturell rikedom som bevaras där som man kan ta del av, bl.a. mat, litteratur, musik och religion. Det har varit väldigt berikande för mig som har levt i många delar av världen att uppleva nya kulturer. Samtidigt får idéen om etniska minoriteter inte vara begränsande. Det måste vi få bort på något sätt.
–Min sista fråga handlar om din senaste bok som heter Pendeln. Kan du berätta om den?
– Pendeln är en bok som handlar om en familjehistoria som har med andra världskriget, förintelsen och tredje riket att göra, alltså delvis en europeisk historia som kommer till Sydamerika där mina morföräldrar flydde efter kriget och där jag är född. Det är ingen historiebok, utan det är en mänsklig bok som tar upp mänskliga frågor som korsar olika tidsperioder och förhoppningsvis kulturella begränsningar. Den tar upp frågor som: vilka skyldigheter vi har att försöka förstå det förflutna och bemöta sanningar i våra familjer; skammen som oftast går vidare till nästa generation om vi väljer att inte ta tag i dessa frågor; förlåtelse och att hitta kraften att gå vidare mot bättre värderingar. Skam kan uppstå i första generationen som har kommit från krig eller senare generationer, där den första generationen inte riktigt orkar bearbeta det förflutna som de har kommit ifrån.

Risken är att den går vidare till nästa generation och skapar problem i familjerelationerna och även sprider sig bortom familjen. Skammen förstör människors liv och samhället om man inte tar hand om den. Det är min upplevelse. Boken är en verklig berättelse som jag hoppas intresserar många, inte bara människor som är intresserade av andra världskriget och förintelsen, utan även människor som är intresserade av hur familjer och samhällen bearbetar det förflutna och försöker gå vidare för att skapa en bättre värld för våra barn.

Del 1