Den stora förebilden i kunskap och tålamod

Shiamuslimernas fjärde Imam heter Ali (fvmh)och kallas för ”Sajjad” (den som i hög grad bugar mot marken i tillbedjan) och Zayn al-Abidin(dyrkarnas prydnad). Han är son till Hussein och sonson till Ali ibn Abi Talib (fvmd).
Imam Sajjad (fvmh) föddes år 38 e.h. (år 659 e. Kr.) i Medina.
Imam Sajjad närvarade i den hjärtskärande händelsen som utspelade sig i Karbala, Irak. Men p.g.a. sjukdom och svår feber överlevde han, eftersom helig strid inte gäller för sjuka personer och att hans nobla far inte tillät att han deltog i kriget, trots att han gärna ville delta.
Det var av gudomlig visdom som det släktledet inte bröts och att Imam Sajjad skulle ärva det stora uppdraget, alltså att vara ledare och förmyndare över muslimerna. Denna temporära sjukdom höll inte i sig mer än ett par dagar, och efter det levde Imam Zayn al-Abidin i 35 år (som Helig Ledare och Imam). Under hela denna period kämpade han för islam och ägnade sig åt att hjälpa folket, att dyrka Gud och att åkalla Sanningen.
Imam Sajjad (fvmh) var ca 24 år (med oenighet i traditioner) när han blev Imam, enligt hans faders testamente och Guds och Guds Sändebuds (fvmh) befallning, den 10:e islamiska månaden Muharram år 61 e.h.
Imam Sajjads moder hette ”Shahrbanu” enligt den kända åsikten, och var dotter till Sasanidernas Yazdgerd.
Det som behövdes i händelsen i Karbala var att revolutionen skulle bära med sig frukt. Detta skedde bl. a. via reciterande av storslagen episk poesi och att budskapet om Imam Husseins (fvmh) martyrskap spreds vidare till folk. Imam Sajjad (fvmh) utförde detta modigt, heroiskt och med en utomordentlig styrka i fångenskap tillsammans med sin faster Zaynab (fvmh). De ropade ut om händelsen i världen, och dess eko hörs fortfarande flera sekel efteråt, och dess budskap kommer att finnas kvar för evigt.
Händelsen i Karbala, med dess alla magnifika och monumentala dimensioner och som är full av sensationell episk poesi, lojalitet, klarhet och ren tro, såg ut att nå sitt slut på Ashuradagens eftermiddag. Men Imam Sajjads och Zaynab den stores (fvmd) plikt började fr.o.m. då.
Fienden fängslade Ahl al-Bayt (fvmd) och förde dem ifrån kärlekens krigsplats, platsen för resenärerna till Gud och där sönderslitna och blodiga kroppar låg på marken. De förde Imam Sajjad (fvmh) på en osadlad kamel när han var sjuk och de band fast Imam två fötter under kamelens mage. Resten av fångarna förde de även på kameler mot Kufa.
Kufa var staden som tyngdes ned och kvävdes av regenten, som var förtjust i staden. Kufa vågade inte andas ut, eftersom Ibn Ziyad hade beordrat att ledare för olika klaner skulle kastas i fängelse och att folk skulle komma ut från sina hus utan vapen. Vid sådana omständigheter beordrade han att martyrers välsignade huvuden skulle delas ut bland ledarna till de klaner som varit i Karbala, och att den marterade Imamens, Imam Aba Abdillah al-Husseins, huvud skulle bäras framför karavanen. På detta vis förde de karavanen runt om i Kufa. Ubaydullah ibn Ziyad ville ingjuta rädsla i folk och visa upp sin uppenbara seger för dem.
Den stora förebilden i kunskap och tålamod, Imam Sajjad (fvmh), blev förgiftad av Hisham eller Walid ibn Abd al-Malik efter en livstid av strävande i Guds väg och efter att ha förmedlat Ashuras budskap till mänskligheten. Han blev martyr den 25 Muharram år 95 e.h. (26:e augusti 713 e.kr) och hans rena kropp begravdes bredvid Imam Hassan Mujtabas (fvmh) rena jord i Baqi i dagens Saudiarabien.