Vår tolfte Imam (fvmh) har lärt oss denna åkallan, för hans följare att läsa varje kväll under den heliga fastemånaden Ramadan. Denna åkallan tjänar som ett utmärkt redskap för att forma individens attityd gentemot Skaparen, då den tar upp många olika aspekter vad gäller relationen mellan människan och hennes Herre – människans eländiga ställning och hennes otacksamhet, kontra Guds barmhärtighet och nåd. Den första delen av åkallan behandlar således Guds egenskaper och uppdagar Guds nåd och kärlek som Han städse visar människan. Denna del av åkallan kan delas in i följande delar:
a) Lovpris för Gud: I enlighet med de seder och bruk som gjorts gällande vid åkallan, påbörjas även denna åkallan med lovpris, beröm och hyllning av Gud – inte för att Gud på något sätt behöver prisas för att höra våra böner eller bli mer medgörlig, utan snarare för att påminna den bönfallande om vem hon tilltalar, d.v.s. Gud, den Högste, mest Mäktige, för att på så vis inge bävan, vördnad och respekt för Gud i hjärtan som alltför ofta är tanklösa och obetänksamma. Detta sätt att påbörja åkallan tjänar vidare till syftet att placera den bönfallande i tillstånd mellan rädsla och hopp – rädsla för konsekvenserna av ens eget handlande, men hopp om Guds Nåd – en idealisk attityd när det gäller att åkalla och bönfalla Gud. Gud är den mest Barmhärtige, men samtidigt väldigt strikt när det gäller bestraffningar. Människan får därför inte misströsta om Hans Nåd, men samtidigt inte förleda sig själv i falsk trygghet, utan måste snarare ständigt kämpa i Hans väg.
b) Betoning på Guds absoluta enhet: Gud har ingen kompanjon, partner, maka eller barn. Han besitter absolut och odelad makt och kontroll över skapelsen. Allt och alla i universum, i uppfattbara såväl som icke-uppfattbara dimensioner, är beroende av Honom och slutligen underkastade Hans vilja. Denna del av åkallan tjänar till syftet att förstärka den bönfallandes tillit och förtröstan till Gud – ty det finns ingen annan hon kan vända sig till.
c) Guds frikostiga generositet: Guds rikedomar upphör aldrig, och de tilldelas skapelsen frikostigt. Människan har många behov, men Gud har gett henne nycklarna tills rikedomar genom att hålla Hans dörrar öppna för åkallan, och Gud avvisar aldrig en bönfallande utan svar på ett eller annat sätt. Men, människan är ofta otacksam och alltid girig. Hon förväntar sig att genast bli bönhörd varje gång hon åkallar Gud, och när tillfredställande gehör uteblir, vänder hon sig bort i förtvivlan och misströstan, istället för att påminna sig själv om alla de gåvor Gud redan försett henne med och därmed låta sig förtröstas om Guds välvilja.
d) Guds relation med människan: En gåtfull och märklig relation i all sanning! Trots att det är människan som står i behov till Gud, och därmed borde vara den som strävar mot Honom, så är det Gud som kallar på henne och uppmuntrar henne till att närma sig Honom; Han visar kärlek och barmhärtighet samt fortsätter överösa människan med sin ynnest på mången vis. Det är som den fjärde Imamen (fvmh) säger i Duˁāʽ Abū Ḥamza al-Thumālī:
Allt lovpris hör till Gud, ty när jag åkallar Honom besvarar Han mig, även om jag själv dröjer [med att besvara Honom] när Han kallar på mig! Allt lovpris hör till Gud, ty när jag bönfaller Honom [om något] ger Han mig [det jag ber om], även om jag är snål när Han ber mig om ett lån! Detta är något att betänka och fundera på för den som ser Gud som en tyrannisk herre som påtvingar människorna sina lagar och regler. Denna del av åkallan redogör på ett vackert sätt för islams synsätt på Guds egenskaper. Gud, som Han uppenbarat sig själv i Ahl al-Bayts (fvmd) skola, och därmed hur Han uppfattas i islam, är en kärleksfull, nåderik Gud som behandlar människan mycket bättre än hon själv gjort sig förtjänt av. Roten för denna relation mellan Gud och människa är Skaparens kärlek för Sin skapelse.
Det åligger därmed människan att söka i sitt hjärta efter ett lämpligt och ömsesidigt gensvar.