Finns fastan endast inom islam?
Det är nära till månaden Ramaḍan, som är den vackraste och bästa månaden på året för muslimerna. Fastandet under denna månad är dess viktigaste och mest kända egenskap. I islam sträcker sig fastanshistoria tillbaka till år 6 AH (628 e. Kr.), då islams Profet (fvmh & hf) gick mot Medina efter freden i Ḥudaybiyyah och utförde handlingarna för månaden Ramaḍan och sedan för Shawal. Islam anser att fastan har en speciell ställning, i sådan grad att fastan under månaden Ramaḍan räknats som en av de stadiga pelarna som islam stabiliserats med enligt en tradition från Profeten (fvmh & hf).
Fastan är en dyrkan som finns i alla religioner och som inte är islam exklusiv. Speciellt bland de abrahamitiska religionerna, såsom judendomen och kristendomen, har fastan en högaktad ställning.
Fastan i judendomen
Det hebreiska ordet för ordet ”fasta” är termen ”tzom” (ṣawm på arabiska). I den judiska traditionen är fastan en del av en samling handlingar som en jude utför för att ödmjuka och tämja sin kropp. Det är av denna anledning som judarnas lärda sedan långt bakåt i tiden ansett att inte bara fastan, snarare att avstå från att bada, ha sexuella relationer, ha på sig skor och använda olja i håret och på kroppen, är nödvändiga i tolkningen till vers 29 i 3 Mos 16 – ”Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utföra något arbete.” (Bibel 2000) – som hänvisar till att man har en kropp och själ.
Toran betonar att fastan inte är målet, snarare är den ett medel som gör människan förmögen till att uttrycka ånger och ångra sig för de synder hon begått, göra sitt hjärta ödmjukt för Gud och visa en sann ånger för sina synder genom att ändra på sitt beteende och handlingar.
”Och i Nineve kungjordes ett påbud från kungen och hans råd: ”Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas. Både människor och djur skall bära säck tyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp.” (Jon 3:7–8)
”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan. Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud…” (Joel 2:12-13)
Fastan under jom kippur och den 9:e i månaden Ab är tiden för fastan, som innebär att fullständigt avstå från mat och dryck, från solnedgången till solnedgången dagen efter. ”Det skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Från kvällen den nionde dagen i månaden till nästa kväll skall ni hålla denna sabbat.” (3 Mos 23:32) Men för andra fastor är tiden för fastan från soluppgången till solnedgången under samma dag.
Gravida och ammande kvinnor, under vissa omständigheter, och de som fruktar skada för sin hälsa är ursäktade fastan. Om en av de nämnda fastedagarna, förutom dagen jom kippur, även sammanfaller med lördag skjuts fastan upp till söndagen.
Fastan i kristendomen
I kristendomen har kyrkans fäder och personer såsom Clemens I, Barnabas och Justinus Martyren m. fl. hela tiden vänt folkets uppmärksamhet till fastans innerliga påverkan och dess roll i att försvaga relationen mellan den gudomliga själen och människans fysiska kropp och varnat dem för dess yttre och att endast begränsa sig till att observera fastans yttre spörsmål. Den kristne författaren Poly carpe (d. 110 e. Kr.) presenterade fasta och åkallelse som medel för motstånd mot djävulska frestningar, och vissa andra säger att sann fasta är att man inte ska begå någon ond handling och att man med ett rent hjärta ska reservera sig själv i tjänst till Gud.
Här nämns några av de kristnas fastedagar, som varit aktuella under hela denna religionshistoria, dock är det möjligt att vissa av dessa fastor upphävts:
- Fastan på långfredagen innan påsken som var aktuell på 100-talet e. Kr.
- Partiell fasta från måndag till torsdag under stilla veckan (innan påsken). Under denna tid åt folket bara bröd med salt och drack vatten. De brukade fasta på fredagar och lördagar. Denna fasta var vanlig bland kristna fr.o.m. 200-talet.
- Påskfastan (40 dagars fasta innan påsken): De som p.g.a. sjukdom inte kunde fasta under denna period fastade efter pingsten istället. En åsikt som de stora kristna lärda och vetenskapsmännen, såsom Augustinus, och Ambrosius av Milano, nämnde på 300-talet gällande anledningen till att det var vanligt med fyrtiodagarsfastan innan påsken var Moses, Elias och Jesus (fvmd) fasta som nämnts i Bibeln.
- Adventsfastan: Vid detta tillfälle fastade man tre dagar i veckan från 11 november till 25 december som en introduktion för att välkomna Jesus födelsedag fr.o.m. 500-talet.
- Pingstfastan: Denna fasta observerades av en del kristna under tio dagar innan pingstdagen eller åtta dagar efter den under sju dagars tid.
- Bönefastan: Kristna är övertygade om att Jesus Kristus reste sig upp ur sin grav på söndagen och gick upp till himlen på torsdagen. Således anser kristna katoliker att de som biktar sig är pliktiga att be eller fasta under de tre dagarna mellan detta, alltså på måndagen, tisdagen och onsdagen.
Bland dessa dagar har de kristna katolikerna under början av 1900-talet mest uppmärksammat påskfastan, säsongsmässig fasta, bönefastan och fastan varje fredag. Men idag undviker katolikerna kött på askonsdagen och på långfredagen. Kristna ortodoxer uppmärksammar fastan som ett hjälpmedel för att förbereda och rena själen inför deltagande i religiösa ceremonier och riter.