Inte sällan ser man hur muslimer associeras med och olika typer av hedersförtryck. Debattörer, aktivister och många andra ger uttryck för tanken att hedersförtryck hör den muslimska läran eller kulturen till.
Ett sådant förhållningssätt är dock problematiskt på många sätt.
Antagandet utgår ifrån att islam är en monolitisk traditionen, där man utgår från ett fåtals handlingsmönster för att skuldbelägga ett helt spektrum av tolkningar och traditioner.
Detta i sin tur leder till fördomar och rasism, något som väldigt enkelt får sitt eget liv.
Vidare förbiser man att hedersstrukturer existerar bland människor som tillhör andra religiösa och kulturella traditioner. Detta leder i praktiken till att samhället inte de facto angriper hedersproblematiken i sig, utan snarare en föreställning om vad som är hedersförtryck och var man finner den.
I förlängningen kan man även se att jämlikhets- och kvinnorättsområden i vilka det råder strukturella underskott i majoritetssamhället hamnar i skymundan. Den uppmärksammade Metoo-kampanjen var ett framträdande exempel på detta.
Slutligen har premissen även konsekvenser för demokratin.
I likhet med många andra traditioner går det att utläsa i islams källor att äktenskapet är helgat och att vissa typer av umgänge och samliv är förbehållet äkta par.
Detta gäller för både män och kvinnor. För muslimer är detta inte en fråga om heder; det handlar om hur man skall leva det goda livet; på ungefär samma sätt som muslimer anser att alkohol skall undvikas eller att man skall fasta under månaden Ramadan.
Det betyder dock inte att tvång får förekomma i dessa frågor; var och en är själv ansvarig för sina egna handlingar.
Men när muslimer inte får förmedla sina traditioner till sina barn på lika villkor som övriga samhället skapar vi i grunden ett ojämlikt samhälle, där en lag gäller för muslimer och en annan för majoritetssamhället.
Vid pennan
Salomonsson
