Många beskriver muslimer som intoleranta mot islam-kritik. Faktum är att man välkomnar en saklig kritik och har en stark övertygelse om att granskningen av vår lära leder till en bättre förståelse av den.
Som muslimer är vi uppmanade att ha det mänskliga samhällets bästa när vi diskuterar eller argumenterar för eller mot en viss idé.
Vi antar att kritikern mål är samhällets bästa och då är det viktigt att kritikern se till att inte skapa en hätsk miljö.
Drivkraften för många islam-kritiker är att de ser islam som ett problem vilket inte kan inkluderas i deras världsbild. Detta innebär att kritikern tar för givet att ens utgångspunkt och världsbild är den korrekta och bästa för människan att följa, det är något som bör granskas.
De som kritiserar islam och beskriver sig själva som toleranta bör ställa sig en enkel fråga: varför anser jag att min utgångspunkt är rätt och att muslimen skall underkasta sig den? Islam uppmanar, redan i början av 600-talet, att vi skall vara opartiska och aldrig ta för givet att vår utgångspunkt är den korrekta när vi vill starta en diskussion. Gud uppmanar sin sista profet att med följande toleranta ton till med dem som förnekade islam:
Helt säkert är det så att det antingen är vi eller ni, som följer rätt väg – och [ni eller vi] som helt och hållet har gått vilse.”(Koranen, 34:24)
De som kritiserar islam eller vilken annan lära som helst bör som en startpunkt acceptera att sanningen ligger inte nödvändigtvis hos dem utan kanske hos den lära de ser ned på och kritiserar. Den som inte accepterar denna rationella och vidsynta utgångspunkt får acceptera att beskrivas som trångsynt och osaklig kritiker.
Diskussioner mellan två parter där var och en talar från sin ”rätta” utgångspunkt visar parternas okunskap eller högfärdighet och leder aldrig till något vettigt.
Islam utgår från att det finns en transcendent och vis skapare som har en mening med människans skapelse och stiftar lagar som aldrig är motsägande och som hjälper henne att uppnå målet med sin existens. Islam-kritikern utgår däremot oftast från en motsatt utgångspunkt, dvs. människan har varken skapare eller mening med sitt liv och bör därför leva det jordiska livet såsom hon önskar. Därför blir personen vredgad när islam begränsar exempelvis relationen mellan könen och förbjuder alkohol, påbjuder slöja, begränsar sexuella njutningar etc.
Istället för att genom destruktiv kritik och ibland förlöjligande av islams lagar polarisera vårt gemensamma samhälle, vara mer vidsynt, genom att låta granska sin och islams utgångspunkter. Om det visar sig att det inte finns någon skapare eller finns saknar mening med sin skapelse, då vet vi också att hela islam lik andra religioner endast är en illusion. Det är vad kritikern önskar men personen måste också göra sig redo att diskussionen kanske visar motsatsen, dvs. islams utgångspunkt är korrekt. Då vet vi att det istället är den materialistiska världsbilden som är illusion.
Många islamkritiker tar för givet att de sitter på den mest utvecklade och humana livsåskådningen och fördömer därför allt som inte överensstämmer med deras lära. Koranen (2:111, 21:24, 27:64 m.fl.) riktar sig till olika grupper och uppmanar dem till diskussion samt att det avgörande skall vara bevis och inte rena påståenden och önskningar.
När vi kritiserar på ett vetenskapligt och ödmjukt sätt varandras utgångspunkter blir debatten mer bördig och mindre skadlig. Kritiker bör känna ansvar att med sina ord och formuleringar inte skapa onödiga konfrontationer.
