Sheikh Tusi; Religionens hjälpare

Sheikh Nasir al-Din Tusi (385–460 hijri/995–1068 e.Kr.) är en av de största litterära figurerna i islams historia. Hans riktiga namn var Muhammed ibn al-Hasan och han kallades för Abu Jafar, Sheikh Tusi, Nasir al-Din (Religionens hjälpare), Muhaqqiq Tusi, Ustad al-Bashar (Mänsklighetens lärare) och Khaja. Han var en shiamuslimsk lärd som hade omfattande kunskaper om islamisk historia, rättslära (fiqh) och hadither (traditioner).
Han kallas för ”Tusi” eftersom han föddes i staden Tus i Khorasan i Iran. Efter Sheikh Tusis bortgång expanderades Tus-området och blev gradvis ett centrum för kunskap och kultur, speciellt efter att den åttonde shiaimamen Ali ibn Musa al-Ridha (frid vare med honom) hade bott där. Imamens (fvmh) närvaro attraherade lärda och kunskapssökare från alla hörn i den islamiska världen på den tiden.

Sheikh Tusi undervisades av de största lärda på sin tid vilka bland annat var Sheikh Mufid, Sayyid Sharif Murtadha (brodern till Sharif Radhi som sammanställt den berömda boken Nahj al-Balagha). Allama Helli var en av Sheikh Tusis framstående studenter och en stor shiamuslimsk lärd. Ibn al-Futi, som tillhörde den sunnimuslimska hanbali-skolan, var också student till Sheikh Tusi.
När Sheikh Tusi var 23 år gammal utvandrade han till Bagdad och stannade kvar i Irak resten av livet. Han tog över ledarskapet gällande kunskap och shiitiska rättsliga utlåtanden efter sin lärare Sayyid Murtadha ’Alam al-Huda (Vägledningens flagga).

Sheikh Tusi har bland annat sammanställt boken Tahdhib al-Ahkam, som är en mycket viktig rättsvetenskaplig källa och en av de fyra shiitiska hadithböckerna.

Sheikh Tusi tvingades utvandra till den heliga staden Najaf i Irak på grund av de svåra politiska omständigheterna för shiamuslimer på den tiden efter att seldjukerna kom till makten. Sheikh Tusi lämnade världen den 22 muharram år 460 AH (1068 e.Kr.) i den heliga staden Najaf i Irak.