Bilal ibn Ribah, även känd som Bilal al-Habashi, var en mörkhyad slav från Etiopien som hade förts till Mecka och blivit slav till Umayya ibn Khalaf under Guds Sändebud profeten Muhammeds (Gvhf) tid. Efter att Profeten (Gvhf) officiellt blivit profet accepterade Bilal islam, och han räknades som en av islams pionjärer och följeslagare till Profeten (Gvhf).
Bilal brukade torteras och trakasseras av Meckas polyteister då han öppet hade accepterat Profetens (Gvhf) religion, och han vägrade underkasta sig sin ägares polyteism. Hans ägare, Umayya, var en av Guds Sändebuds största fiender. Det har återberättats att Bilal repeterade ordet ”En” när han blev torterad, då han menade att hans Gud är En. Bilal levde under dessa svårigheter tills Guds Sändebud (Gvhf) ”köpte” honom och släppte honom direkt fri i Guds väg. Han deltog i många slag tillsammans med muslimerna och han fick se sin tidigare ägare och plågare Umayya dö i slaget vid Badr.
Bilal var den första muslimen som reciterade böneutropet i Medina, som muslimerna från Mecka migrerat till. Han blev känd bland muslimerna efter att Guds Sändebuds (Gvhf) hedrat honom och utsett honom till böneutropare.
Vid erövringen av Mecka gick Bilal upp på Kabas tak och kallade till bön.
Efter Guds Sändebuds (Gvhf) bortgång slutade Bilal kalla till bön som protest mot usurperingen av kalifatet, förutom vid två tillfällen; en gång på Heliga Fatimas (fvmh) förfrågan och en gång på Imam Husseins (fvmh) förfrågan. Båda gångerna förändrades Medina och folket började då gråta och jämra sig.
På grund av att Bilal inte accepterade Abu Bakr som sin kalif blev han tvingad att migrera till Damaskus, och där lämnade han världen vid 60 eller 70 års ålder. Hans grav ligger i Damaskus i begravningsplatsen Bab al-Saghir.
