Det jordiska livet är fyllt av motgångar och slutar med döden. En sådan uppfattning låter människan se livet som meningslöst, något som låter den vettige att känna frustration, då vi är danade att vägra göra något meningslöst. Meningslösheten är grunden till svagheten och psykiska pressen som många medmänniskor idag känner. Vi bör därför se livet och döden såsom de är.
Det jordiska livet beskrivs av vissa muslimska filosofer såsom fostrets liv i livmodern, där utvecklades vi för att kunna födas. På samma sätt är vi utmanade att kämpa och blomstra andligt för att kunna må väl när vi dör, dvs. inträda en helt annorlunda värld. Döden är vår andra födelse, den kanske mest intressanta och viktiga skillnaden mellan, död och födelse, är att innan vår första födelse får vi allt vi behöver via moderkakan för att utvecklas medan innan vår andra födelse har vi fått fri vilja för att mata våra själar med vad dem behöver eller förgifta och förstöra oss själva. Våra handlingar under livets gång kan därmed orsaka att vi dör, dvs. föds i en annan värld, med missbildade och fördärvade själar.
Om våra själar har växt tillräckligt och har lyckats få insikt om livet och upprätthåller en korrekt relation med vår skapare kommer dödsstunden vara en av dem högsta om inte den allra högsta njutningen som inväntar oss. På samma sätt som skördetiden är den finaste och det högsta som bonden väntar på.
För den som helt har ignorerat och förstört sin själ finns det all anledning att vara rädd för döden, en sådan person försöker undvika att tänka på sin kommande dödsstund.
Den islamiska livsfilosofin går ut på att påminna människan om hennes framtid och om den sanning som väntar oss alla. Profeterna försökte visa människan sanningen om sig själv och om världen och vad vi bör kämpa för. Denna livsfilosofi skiljer sig från en annan materiell livsåskådning som idag dominerar vår värld, inte minst i ”religiösa” samhällen. Där man försöker skymma undan och glömma bort döden. Fokus ligger på icke-nyttiga ting vilka oftast kan vara som laster för vår eviga resa. Man har vänt andligheten ryggen och faller därför lätt för motgångar och löser då sina problem med ”lycko-piller” eller felaktig psykoterapi. En sådan lära kan varken förklara vad livet eller döden går ut på. Den driver människan att bedra sig själv och eftersträva hägringar och att glömma bort sitt riktiga jag. Istället uppmuntras människan att fokusera på sin fysiska omvärld, sin kropp och dess njutningar. Människan försöker sova bort från sin verklighet och flyr från döden eftersom hon inte har förstått livet.
Gud säger i Koranen: Var än ni må vara kommer döden att vara ikapp er, även om ni vore i höga torn (4:78).
Och i en annan vers säger Han: Döden som ni flyr från kommer att möta er (62:8).
Människan måste därför förbereda sig för denna kommande verklighet; att förgäves försöka glömma bort dödsstunden förvärrar bara situationen. Döden kommer till sist att skilja oss från allt som vi inbillar oss äga och tvingar oss skörda det som vi har sått. Det gäller därför att ständigt vara vaksam för vad man väljer att så.
Vaksamhet är enklast att uppnå genom att påminna oss om döden. Därför rekommenderar profeten Muhammed (Gvhf) att vi skall påminna oss om döden, besöka gravar, delta i lik-tvagning, liktåg och begravningar. I en hadith lär han: ”Den bästa asketismen [erhålls genom] att påminna sig om döden, den bästa dyrkan är att påminna sig om döden, den bästa kontemplationen är att påminna sig om döden. Den som finner sig vara tyngd med dödspåminnelsen kommer att finna sin grav vara en gård av paradisets gårdar.”
Vi är förbipasserande resenärer, ingen är här för att stanna. Vi bör inse att vi inte är begränsade till ett animaliskt liv utan har ett andligt liv. Denna värld är, på både gott och ont, porten till vårt eviga liv.
Imam Ali (fvmh) lär i en liknelse att mänskligheten är lik en Karavan med sovande resenärer. I ett annat uttalande säger han: Människorna är sovande de kommer vakna till när de är döda. Utmaningen är därför att vakna till och vägra sövas ned, det bästa botemedlet mot vår nedsövning är att påminna oss om döden. Därför uppmanar han oss i ett annat uttalande: Påminn er själva om det[döden] som förstör njutningarna och stör lustarna och splittrar samlingarna.
Imam Hussein (fvmh) förliknar döden med en liten bro som leder oss från denna värld till vårt eviga liv. Vi kommer på grund av ålder eller kanske någon olycka att till sist smaka döden. Borde vi inte göra så gott vi kan för vår fortsatta resa innan dödsstunden?
Av: Fahad Fadhel