Julie Lindahl: ”Vår uppgift är att försöka förstå hur extremism uppstår”
När jag hörde Julie Lindahls livshistoria under en föreläsning i Älvsjö bjöd jag henne till en intervju på Imam Ali Islamic Center i Järfälla. Julie är en stark kvinna som har värdefull akademisk information om andra världskriget, och speciellt om de händelser som ägde rum i Polen. Julies släkthistoria och hennes nyfikenhet har gjort henne till en unik, respekterad och beundransvärd personlighet. Att hennes morfar varit en av naziarméns militära personligheter har aldrig lett till att hon skulle vara tyst om nazisternas brott under andra världskriget. Tvärtom har hon använt sig av denna fråga som en möjlighet för att finna sanningen. Nedanför kan ni läsa den första delen av vår intervju med Julie. Ni kan läsa intervjuns andra del i nästa nummer. Det går även att hitta hela intervjun på www.dagensmuslim.se.
-Kan du presentera dig för våra läsare?
Jag är Julie Lindahl och har bott här i Sverige i 22 år och kommer från en global bakgrund, är född i Brasilien och uppvuxen på olika kontinenter, med en tysk mor och amerikansk far. Idag är Sverige mitt första hem, detta för att jag gifte mig med en svensk man, aldrig hade möjlighet att sätta ned rötterna någon annanstans och inser med varje år som går hur mycket jag uppskattar att bo här. Jag har jobbat med olika saker, såsom konsult och inom bistånd och sedan ideellt. Jag har grundat en förening som handlar om att förnya berättandets kraft för att ta hand om komplexa samhällsfrågor, mest bland ungdomar. Sedan har jag forskat i min egen familjs bakgrund för att det är en lite speciell bakgrund. För några år sedan upptäckte jag att det fanns kopplingar till andra världskriget inom min familj. Eftersom jag är utbildad att forska som historiker satte jag igång med arkivbesök i Polen, Tyskland och Sydamerika. Efter sex år fick jag veta att mina morföräldrar var inblandade i SS, som organisation, och därmed spelade en betydlig roll i Adolf Hitlers rasistiska krig i Polen. Det var rätt svåra upptäckter. Så jag intervjuade människor som hade upplevt min morfars våld och förde rätt långa, nödvändiga och inte så lätta samtal med dem.
Det var ett personligt arbete för mig—ingenting som jag skulle dela med hela världen. Men någonstans under 2014 kände jag verkligen att det fanns en förändring på gång i världen. Alltså den här aggressiva nationalismen, att det bubblar upp en massa hat och rasism och xenofobi—mycket farliga krafter som jag kände igen från min forskning. Detta började man verkligen se tydligt på den tiden och förstå att det sker en förändring här. Då kände jag en plikt att faktiskt skriva. Jag håller på med skriveri också, det är mitt sätt att bearbeta mina tankar och få ut det som jag kan. Alltså att dela min kunskap.
Jag har skrivit en bok om min erfarenhet och upptäckter, som delvis handlar om hur mina morföräldrar blev radikaliserade, för de blev ju extremister. De var fanatiker som medverkade i Hitlers rörelse från början på 30-talet och var verkligen övertygade i det här.
-Var dina morföräldrar aktiva innan Hitler tog makten?
– December 1931, alltså mer än ett år innan Hitler tog makten, blev min morfar medlem i partiet. Min morfar var inte en sådan som drogs in i kriget på slutet som en ung man som inte visste vad han höll på med. Utan han var ganska medvetet om vad han blev inblandad i.
För mig handlar det här om att förstå hur båda morföräldrar blev radikaliserade. 1937 blev min mormor också en entusiastisk medlem i olika nazistiska organisationer där kvinnor kunde spela en roll. För jag tror inte på att människan är ond p.g.a. att hen är ond.
Jag tror att det händer saker och ting på vägen i deras privata sfär och liv som gör dem mottaglig för onda idéer, händelser och rörelser i samhället. Det handlar också delvis om att förstå deras roll och vilka konsekvenser det hade i min familj i generationer som kom efter dem. Det är inte så enkelt att bara säga: ”Nu är det slut, nu tittar vi framåt och nu ska vi glömma allt det där”, eftersom när det har begåtts så extremt våld på ett sådant omfattande sätt i flera år och ens familj har varit med om det, oavsett om det är på förövarens eller offrets sida, så lämnar det sina spår. Det är väl det som jag upptäckte, att det lämnade väldigt allvarliga spår i min generation, som jag då kände att jag behövde bearbeta.
– Vems fel är det att vissa människor hamnar i extremism?
– Mitt sätt att hantera det här är att börja med att säga att det inte är människan som är ond. Alla människor kan göra onda saker. Förintelsen är ond, det är en ond händelse, det finns ondska i det. Men om jag t.ex. skulle säga att min morfar är ond, då kunde jag bara stämpla honom som ond och påstå att: ”Jag är inte så, detta har ingenting med mig att göra!” Vår uppgift är att försöka förstå hur extremismen uppstår, var den kommer ifrån, och vad händer med människor. Det som jag upptäckte i min morfars fall var att det fanns personliga faktorer som gick tillbaka till hans tidiga liv som gjorde att han hade en viss inställning, eller skulle vara öppen t.ex. för rörelser som erbjöd vissa saker. I hans fall var det bl.a. att han var oäkting i en tid och plats där det var oacceptabelt att vara född utanför ett äktenskap. Hans föräldrar var inte gifta med varandra då och kom från olika samhällssociala klasser. Det var ett hierarkiskt samhälle under 1905, så han var själv medveten om att han var oäkting, och det här var någonting som inte betraktades som bra. Då kommer en man som säger att vi ska bygga om samhället. Vi ska ha en ny klass, en ny elit och du kan vara en del av det. Man kan förstå i hans bakgrund varför han lockas till en rörelse som erbjuder att han kan vara med i en elit som bestämmer. Vem bär skulden för det här? Man måste bena ut olika faktorer. Sedan kan man inte säga att han inte bär någon skuld. Alla människor har i någon utsträckning ett val att ta ansvar, även i extrema situationer har man vissa saker som man kan välja. Det har man också hört från människor som överlevt förintelsen.
I extrema situationer, när det kändes att de inte kunde göra någonting, gjorde dem ändå något för att hjälpa sina medmänniskor. Det finns många sådana berättelser. Jag tror att varje människa får välja, och morfar gjorde sitt val som var fel. Det är inte så att han inte hade ansvar, men det fanns en massa faktorer som påverkade. Vad skulle ha hänt om de inte fanns? När jag åkte till Polen och pratade med några som kom ihåg honom, var det någon som sa: ”Ja, han var förskräcklig, men han var en bra bonde för att han förde in en ny sorts resistent potatissort som odlas än idag.” Jag tänkte: Vem hade han blivit om han inte hade levt på den tiden? Kanske hade han blivit en bra bonde. Den här frågan är väldigt komplicerad.
Review Overview
