Recension: ”Hägringen som var kalifatet”

Diskussionen kring varför unga personer – uppväxta i det trygga och upplysta Sverige – väljer att ansluta sig till olika jihadistiska terrororganisationer har gått varm de senaste åren. Olika förklaringsmodeller har angetts: är det fråga om unga fanatiker utsatta för religiös indoktrinering? Eller är det äventyrslystnad, machismo och hjältedrömmar som är drivande?

Man har talat om att fenomenet troligen både kan förklaras av å ena sidan ”pull-faktorer” (t.ex. viljan att engagera sig för utsatta muslimer; drömmen att etablera en islamisk idealstat) och å andra sidan av ”push-faktorer”, med vilket man menar upplevelser av diskriminering och utanförskap i Sverige.

Rapporterna och debattinläggen har varit många, men de litterära skildringarna har lyst med sin frånvaro. Därför var det välkommet när Sebastian Abdul-Salaam Blascos ”Hägringen som var kalifatet” kom ut 2020. Litteratur har som bekant en förmåga att – på ett helt annat sätt än faktatext – fånga komplexiteten hos mänskliga och samhälleliga fenomen och skapa djupare insikter kring dessa.

I Hägringen som var kalifatet får vi följa den unge Abdullah som lever ett dystert liv i en grå och trist svensk förort. Hans dagar präglas av fullständig tristess, kriminalitet, våld, droger och psykiska besvär. Författaren gestaltar på ett skickligt sätt hur denna skuggtillvaro ser ut – och det mänskliga lidande som det innebär.

Vändningen kommer när Abdullah – som beskrivs som en icke-praktiserande muslim – möter en barndomskamrat som får honom att följa med till moskén. Abdullah följer med och upplever i den gemensamma bönen en stund av ljus och frid i sitt annars så bedrövliga liv. Här föds ett hopp om ett annat, bättre liv för huvudpersonen – kan islam vara lösningen på alla hans problem?

Tyvärr är det inte bara den milda barndomskamraten som rör sig på gatorna i Abdullahs område. Här finns också personer med extremistiska böjelser som lurar i skuggorna. De lyckas också fånga huvudpersonens nyfunna intresse för religionen och rikta den i en allt annan en positiv riktning. Snart sitter Abdullah (tillsammans med några andra rekryter) i en skumpig minibuss på väg mot inbördeskriget i Syrien. Därefter följer en helvetesvandring för den unge Abdullah.

Hägringen som var kalifatet är skriven på ett effektivt och rakt sätt som är lätt att till sig. Handlingen är medryckande men glorifierar inte jihadismen, utan känns ärligt och verkligt. Dialogerna likaså. På så sätt tycker jag Blascos roman liknar den mycket välgjorda brittisk-amerikansk tv-dramat ”The State” (2017) som också sänts på SVT. Jag rekommenderar Hägringen som var kalifatet till alla som på ett djupare plan vill förstå den samtida jihadismen och de frågor som omgärdar denna tragik.

Max Stockman
Journalist och Mellanöstern- och religionsvetare