Yttrandefriheten är ingen självklar frihet utan något som måste värnas om. Tyvärr har vi missat dess kärnsyfte i debatten om absolut eller begränsad yttrandefrihet.
Yttrandefriheten finns till för att värna om att alla individer i ett samhälle ska kunna vara fritänkare. Att kunna uttrycka våra åsikter även när de är olikt andras är ett tecken på hög moralisk civilisation som gärna utbyter erfarenheter och perspektiv.
I en modern arbetsplats skulle det inte accepteras att en medarbetare använder sig av kränkande metoder för att framföra kritik till en annan medarbetares förslag eller idéer. Annars hade andra medarbetare inte vågat förklara sina ståndpunkter även om de på pappret har rätt till att uttrycka sig. Ett gott ledarskap hos företag kännetecknas av förmågan att bygga upp en kultur och arbetsmiljö där alla vågar säga vad de tycker. Allt annat vore långt ifrån den sanna yttrandefriheten.
Att skapa en sådan miljö kräver en handlingsplan mot bl.a. kränkande beteende. Betyder det då att vi begränsar yttrandefriheten? Eller främjar vi den?
Det kan hävdas att det är en stor skillnad mellan en arbetsplats jämfört med lagar och regler för ett stort samhälle. Eller att det inte finns någon anledning att vara rädd för att uttrycka sin åsikt. Alla har sin rätt till demonstration och skydd från polisen precis som Paludan. Vi ska ha kvar vår unika och absoluta rätt till yttrandefrihet.
År 1971 avkriminaliserades brottet ”skymfande av rikssymbol”, vilket gör att man t.o.m. har rätt att bränna svenska flaggan i Sverige. En flagga köpt för egna pengar och är ens egna egendom har man rätt att bränna ner om man så vill av någon anledning. Detta påstående är dock inte helt sant. För när man tog bort det som ett brott så ansåg man att det finns tillräckligt skydd för vår flagga och vår fana i lagen om förargelseväckande beteende. Så sent som år 1997, dvs 26 år efter avkriminalisering av brottet ”skymfande av rikssymbol”, dömdes en man både i tingsrätten och hovrätten för förargelseväckande beteende för att ha vanhedrat svenska flaggan offentligt under svenska flaggans dag.
Förargelseväckande beteende är ett brott för att bland annat värna om det klimat som nämns i exemplet ovan gällande arbetsplats, men på samhällsnivå. Ändå tillåter man vanhedrande av en bok som är helig för en redan utsatt minoritet under dess speciella månad Ramadan. Den ena handlingen räknas som förargelseväckande beteende medan den andra kallas för yttrandefrihet. Det är nu dags att vara konsekventa och för en gångs skull kalla alla kränkande beteenden för vad de faktiskt är.
Av: Muhammed Alsadi